Behöver jag säga mer? Jag vill ha! Allihop! NU!

Så är man nu ledig för andra dagen i rad och helgen har inte börjat än.Det är himla skönt att få vara ledig så under veckan, man planerar att man ska hinna göra så mycket... och det hann jag? - nix pix. Fast jag kan inte skylla på att tiden inte räcker till, det hela handlar om vad jag prioriterar, vad är viktigt eller viktigast och vad ger det mig? Igår lär jag barnen vara på dagis under den stund de hade maskerad även fast de var lediga, de hade haft superkul. Skruttan var häxa och lilleman var skelett. (kolla bilden) Vad gjorde jag då. Jo jag passade på att gå på banken och fixa med lite grejer sedan åkte jag och handlade skor till Lilleman och lite frukt men det viktigaste var toapapper... (om nu någon vill veta) Ja det blev en stor godispåse också ifall det kommer några busungar. På eftermiddagen åkte jag till Ford för att de skulle kolla en sak på bilen vilket resulterade i en kostnad på 1100 bagare :( dessutom fick jag veta att bromsarna är dåliga, i princip helt slut och måste åtgärdas. Suck!, det kostar att ha bil.

Vad har vi gjort hittills idag? Jag har dammsugit och skurat nedervåningen, tvättat en maskin (hittills) och sprayat ugnen med ugnsrent för att skura ur den lite senare. Så jag har varit ganska produktiv tycker jag. Sedan när maken kommer hem ska jag/vi åka och storhandla.

I onsdags när jag var på ett seminarium ställde hon som ledde det frågan:

"Får/ har/ förlorar man tid?"

Den frågan tål att tänkas på.

Tänk vad barn lär sig fort, Lilleman har kommit på att han kan säga åt sin storasyster att hon ska låta bli hans grejer "aja - baja sisi" säger han samtidigt som han spänner ögonen i henne och pekar med fingret. Detta leder till att hon blir sur och givetvis måste visa att det är hon som är störst = bråk. Han har även lärt sig innebörden av "inte göja så", ofta säger han det samtidigt som det glimmar till i ögonen och han gör det han inte får... hmm, medveten handling? JA! Tyvärr har han även snappat upp "dumma dig" - något vi försöker motverka att det används. Storasyster har då kommit på att hon snabbt säger att hon sa till taket (om hon märker av att vi blir arga för att hon säger något dumt till någon) detta i tron att hon ska slippa undan en tillsägelse.

Frågan jag ställer mig är hur många gånger måste man upprepa en sak tills den sjunkit in och blivit en del av medvetandet och automatiserats. Stundtals känns det som för alltid...

Annars kan man se vissa tonårsdrag i Skruttans sätt att bete sig och uttrycka sig kring saker. Var har hon snappat upp detta?, har hon varit med på jobbet för många gånger och hört eleverna uttrycka sig?

Temperament har de båda två som de visar, oftast på stört - inte ska man väl tänka efter först.

Ibland funderar jag på om teknik är av godo eller ondo? Jag tycker synd om dagens ungdom som känner pressen av att vara "online" konstant. De är alltid tillgängliga. Frågan är om de någonsin får tid för att bara, tid för sig själv och sina egna tankar. Jag har haft elever som berättat att de alltid har sin telefon till hands även när de sover, de kunde ofta somna med den i handen i samtal med någon annan eller bli väckt av någon som ringer som pratar tills man vaknat ordentligt. Man ska finnas på msn, ansiktsboken, bilddagboken, pa osv... Gärna även blogga. Frågan är varför? Vad är det som skapat detta behov?

Om man enbart kikar på bloggningen, vad skriver man om?, vilka läser det?, har man någon förebild i "bloggvärlden" och vad skriver den om? En viktig fråga: varför bloggar man?

Tänker jag tillbaka på när jag själv gick i skolan, hur var det då?

• Vi hade inga mobiler - det gick alldeles utmärkt. Vi fick lära oss att planera in våra aktiviteter i förväg, det gick inte att bara slänga iväg ett sms/ringa för att kolla.
• Internet - vad var det? Vi chattade inte, vi träffades på eftermiddagarna hemma hos varnadra, på "gården" de kvällar den var öppen.

Hur har jag det nu?:

• Jag har mobil - skickar förmodligen för många onödiga sms. Fast jag klarar av att vara utan den.
• Blogg har jag ju också helt uppenbarligen. Den har på något sätt ersatt min gamla dagbok, fast inte helt. Jag är inte lika utlämnande här som jag kunde vara i mina dagböcker.
• MSN har jag också. Ofta online. Chattar gör jag också. Men får inte abstinens om jag skulle vara offline.

Så är teknik av ondo eller godo? Hmm har ingen aning faktiskt. Det finns väl både fördelar och nackdelar? Det kanske helt enkelt handlar om att hantera allt på ett bra sätt?

Eller skit på svenska. Det är så det känns. Allt började med att jag blev öm i muskler och leder över hela kroppen, en viss stelhet inföll också. När detta gick över var det bara en sak som kvarstod - smärta i ena vaden. Det har gjort ont i en vecka nu, mer eller mindre ont men i princip har jag haft ont hela tiden. När det är som värst känns det som om någon hugger med en brännhet kniv rakt genom vaden vilket får mig att halta. Mina kollegor har haft kommentarerna att jag "går som en kärring", " det ser ut som om du suttit på en häst i en vecka".

Nu börjar det kännas jobbigt att det inte vill ge med sig, vad kan detta bero på? Jag vill inte ha ont längre!

Som en liten extra krydda har jag även blivit svullen i öra, näsa, hals och fått ont i halsen samt fått en rosslande hosta med stundtals pipande andning (speciellt när jag ska sova).

Jag vill inte vara sjuk! Jag har inte tid att vara sjuk! Jag hatar att vara sjuk! Tips tages tacksamt emot!

Nu är det äntligen slut! Alla samtal är avklarade! Det som är kvar att göra nu är ju att se till att alla uppsatta mål införlivas i verksamheten och att vi gemensamt utvärderar hur allt gått.

Vi har testat ett nytt koncept med samtalen i år. Eleverna har fått vara hemma och jobba med uppgifter (de har fått uppgifter i de ämnen de skulle ha haft under dagarna vi hade samtal) och bara komma till skolan en stund för att ha sitt utv.samtal Från min synvinkel som lärare så tycker jag att det har varit toppen. Jag har haft fullt fokus på samtalet, jag har inte varit trött efter att ha haft lektioner en hel dag innan och framför allt det har skett under min arbetstid och inte som många gånger förr, efter arbetstidens slut och utan ersättning. Jag har iofs hört att en del föräldrar tyckt det varit fel - ska de behöva ta ledigt?!? (fast ofta brukar det väl gå bra att vara ledig när man ska besikta bilen, till frissan osv?) Andra har tyckt det varit skönt med en semsterdag mitt i veckan och möjligheten att få tid ihop med sitt barn.

Varför ska jag alltid tycka att allt ska vara bra/ ha gått bra för att känna mig helt nöjd? Jag har ingen som kräver att jag ska vara perfekt hela tiden, det har jag egentligen aldrig haft. Den enda som satt den pressen på mig är väl jag själv egentligen. Vad vinner jag med det? - Ingenting, resultatet blir väl snarast att jag aldrig kan känna mig nöjd. Det lustiga är att jag har inga svårigheter att logiskt ta till mig detta, men på känsloplanet går det inte in - jag känner mig missnöjd om jag inte lyckas med allt. Om jag av tio uppgifter löser nio av dem på ett bra eller mycket bra sätt och en som inte får ett bra resultat så kan jag gå och fundera över, vad hade jag kunnat göra för att det skulle bli bra - även om problemet kanske inte låg hos mig. Hur ska man göra för att träna bort känslan av misslyckande? För nio bra av tio är ju inte ett dåligt resultat.