Det Randy skriver om i sin krönika är sant. Det tragiska är att det är vi övriga invånare i Sverige som helt och hållet slukar detta. Vi läser spaltmeter efter spaltmeter om dessa damer och andra lika kändiskåta personer, vars enda mål är att få gå på fest och tillhöra "rätt" krets på Stureplan.

Dags att sluta beundra dessa människor som inte presterar något och vända blickarna mot de som faktiskt jobbar, kämpar och gör något för att vara känd eller ännu hellre hylla alla de som gör något verkligt, något vettigt, något som ger något gott dvs de som gör något för mänskligheten.

Det är ett intressant fenomen att det blir en så stor nyhet att en bimbos pojkvän blir en ny bimbos pojkvän. Den första gör då ett uttalande: "Hon tar mina avlagda..." Varpå pojkvännen känner sig tvingad att göra ett uttalande för att inte hans manlighet ska få sig en törn (i media och allt). Hans uttalande: "Jag blev dumpad". Min fråga är då: blev allt mycket bättre av det uttalandet?

Men den största frågan är: Vem är egentligen den största bimbon av de tre? (Ja, jag anser att även "män" kan vara bimbos)

Nu är helgen snart slut och vardagslunken tar vid igen. I fredags var jag och mannen på chokladprovning inne i sta´n. Då fick man smaka på åtta små bitar choklad medan man fick fakta och information om choklad och olika sorters kakaobönor. Vi fick även smaka på en kakaofrukt - det smakade inte alls som choklad, snarare en kombination av passionsfrukt och mango. Chokladen var riktigt god men dyr. Chokladprovningen blev som en sorts efterrätt eftersom vi passade på att äta på en kinarestaurang innan. Efter chokladprovningen gick vi till en pub och tog en öl. Svårt att välja sort var det, de hade 30 olika sorters fatöl och en himla massa flasköl. De hade även 400 sorters whisky, men det blev ingen sådan bara öl. Det var riktigt skönt med en kväll ute på tu man hand. Kändes som om det var längesedan.

Lördagen var ganska soft, gick på bio med Skruttan. Det var hennes allra första biobesök. Det var spännande och roligt. I övrigt tog vi det bara lugnt och åt lördagsgodis.

Så sista dagen av helgen kom säsongens första snö. Skruttan och mannen åkte iväg på handboll på em och jag och Lilleman handlade och var ute i snön och han fick leka lite. Först väldigt reserverad men sedan var det superkul.

Idag är jag ledig eller jag kompar ut tid. Har 18 timmar som bör vara utkompade innan jul. Den här veckan har jag kompat 5 så nu är det bara 13 kvar... Hur ska man lyckas med det? När man jobbar i den bransch man gör. Om jag tar ut komp drabbar det antingen minst 21 personer (dvs de elever som skulla ha lektion = inte ok) eller så drabbar det min egen planering (dvs kvalitén på undervisningen blir lidande = inte ok) alternativt drabbas den gemensamma planeringen i arbetslaget (dvs mina kollegor får mer jobb = inte ok). Frågar är alltså hur gör man?, och vad ska prioriteras?, för hur man än gör blir eleverna drabbade i slutändan på ett eller annat sätt.

Fast man kan nog inte påstå att jag är ledig idag. Lilleman piggar på sig efter feber och hosta (han är fortfarande hostig) och Skruttan hade ögonklägg igår, men det verkar bättre idag (håller tummarna för det). Så ledig är jag ju inte, två halvfriska/halvsjuka barn hemma är en garanti för att man inte ska kunna njuta av ledigheten.

Nu är det inte långt kvar innan julen knackar på dörren med allt vad det innebär. I år ska vi fira jul med mapa (mamma-pappa) på landet och då menar jag verkligen landet. Det är bortom all teckning för mobiltelefonen (fast ibland kan sms komma igenom), ingen tv, ingen gatubelysning och tystnaden är total. Dvs landet. Det tycker jag är ganska skönt egentligen att få komma bort från allt och bara vara och umgås med varandra. Fast en nackdel med att fira jul där är ju att en tradition inte kan fås, svt kl 15.00 Det är en ganska stor nackdel, men jag jobbar på att lösa detta. En kollega har förmodligen detta program inspelat på dvd, så det ska nog gå ändå.

Sedan ska ju mer julfirande planeras in, jul ska ju även firas med barnens farmor och med farfar så det blir många julaftnar.

Slutligen har vi den största stressfaktorn, julklappsinhandling, dekoration av huset (tack och lov tävlar jag inte med grannarna om finaste dekorationerna i trädgården), julmat...

Fem veckor kvar att hinna med allt på.

Efter inkommen klagan på färgsättning har jag ändrat den och hoppas att denna inte ska ge upphov till synproblem...

Igår när jag hämtade mina guldklimpar från förskolan fick jag först veta att jag kunde ta det lite lugnt eftersom de precis startat med discot, på avdelningen där skruttan går så jag satt en stund och gosade med nyvakna Lilleman. Klädde av honom ytterkläderna (de sover utomhus) och sedan gick vi in till discot. Efter en stund var det dags för festis och kex sedan mer dans. Till slut var det ok att gå hem, fick vara där i 45 minuter innan vi kunde gå hem. Så går man och oroar sig för att barnen får vara på förskolan för mycket. Medan jag satt och väntade fick jag höra vad Skruttan gjort under fotograferingen som var tidigare i veckan: "Anna" hade stått och gjort grimaser och pratat med barnen för att få dem att le varpå Skruttan vrider lite på huvudet och säger:

- Lägg av! med kaxig röst (tänk 14is) och vänder tillbaka huvudet. Jag har insett att jag inte kan ha med henne till mitt jobb på besök eftersom det är där hon måste snappa upp alla dessa manéer. Hon har ju inga äldre syskon eller andra släktingar i sin närhet.

Ibland när man kommer hem från jobbet kan det vara svårt att inse att man är hemma när hon har liknande beteende och uttryck som eleverna på jobbet. Frågan är vad som är värst: är det hon som agerar stor eller är det eleverna som är barnsliga...?

På vägen hem idag hörde jag två intressanta saker på Mix Megapol. Det första handlade om hur två olika händelser värderas ekonomiskt. Först har vi en känd man som döms att betala 9000 i dagsböter för att att knuffat sin flickvän i väggen den andra handlar om en annan känd man som lagt ner sin medalj på golvet i protest för detta ska en halv miljon betalas i skadestånd. Då ser man verkligen hur vi prioriterar här i världen, vad som är viktigt.

Det andra intressanta jag hörde handlade om att vi ska få ett nytt betygssystem 2011/2012. A-F. Programledarna pratade lite om detta sedan kunde man ringa in och säga vad man tyckte om detta. Det mest otroliga är tycker jag att det då ringer in personer och uttalar sig om saker utan att veta hur det fungerar idag. Det var en kvinna som tyckte att vi skulle ta tillbaka sifferbetygen 1-5, den skalan där endast en viss procent av klassens medlemmar kunde få ett betyg. Klassen skulle fördelas enligt normalfördelningskurvan. Gick man då som jag själv gjorde i en studiemotiverad klass, där mer än 50% var duktiga blev det en kamp om betygen. Jag fick t o m frågan om jag villa ha en 4 i NO eller MA eftersom jag tyvärr inte kunde få det i båda men att jag egentligen förtjänade det men betygen var ju tvugna att fördelas "rätt" procentuellt. Med dagens system styrs betygen av uppsatta kriterier, för att få ett visst betyg ska man visa att man kan det som krävs för betyget. Detta innebär ju i praktiken att man kan ha en klass där alla har betyget MVG i ett ämne, det som krävs är ju att alla uppfyller kriterierna för MVG. Jag håller med om att det är bra att det blir fler steg än idag. En elev som ligger på gränsen att ha G och en som ligger mot gränsen till VG har ganska stora skillnader i kunskaper. Så det är bra med fler steg. Ett annat av kvinnans argument till varför det var bättre med de gamla sifferbetyger var att man då kunde jämföra sig med varandra i klassen. Det är säkert kul att göra om man har ett bra snittvärde som man sökte vidare på då, de som inte hade bra snitt tyckte säkert inte det var kul. Idag genererar betygen poäng som man sedan söker vidare på. Det gör ju att det inte alls är svårt att jämföra sig med andra om man vill, det är bara att fråga hur många poäng de har. Återigen hur kul är det att jämföra sig med andra om man inte lyckas med sina studier?