Nu tycker jag att det är dags att vi får vara friska, vi har varit sjuka bra länge nu. Det hela började med att Lilleman fick vattkoppor och fick vara hemma i ca en vecka. Ett tag efter det var det Skruttans tur att få vattkoppor - skönt att båda haft det nu så att de slipper det när de är äldre, i slutet av hennes vattkoppsperiod fick Lilleman en variant av kräksjuka vilken började med kaskadspyor som övergick till diarré och avslutades med feber (men bara kvälls-och nattetid konstigt  nog). Denna sista sjukdom gjorde att vi fick ställa in ett julfirande (med barnens farmor) men vi kunde fira med först farfar och sedan åka till ödemarken och mormor och morfar. Tomten hittade dit men var något krasslig och lite hes på rösten. Därefter däckades kärleken så att vi åkte hem lite tidigare än planerat och sedan fick vi ställa in ytterligare ett julfirande med farmor, vi får se när vi kan ta det.

Men nu känner jag att det får vara nog! Vi behöver få vara friska och hinna återhämta krafterna till det är dags att jobba igen, det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig jullovet.

Vill önska alla mina läsare en god jul!

Sitter här och har en och en halv timme att döda innan det är dags för julbord med jobbet. Nu har äntligen alla elever gått hem, tänk att de gärna är kvar till strax före fem om de får måla om. Undrar om de frivilligt skulle vara kvar så länge om det hade handlat om svenska?!? Så det tog en bra stund innan man kunde värma sig med en kall en... ;) (Framför allt innan man kunde tillse att kyla ner dem) Ser iaf fram emot att få äta lite (mycket) god mat ikväll.

När Nobelfesten visades på tv fick Skruttan titta en stund eftersom hon just nu lever för prinsessor. När vi tittade frågade hon var prins Carl Philip var någonstans och när han väl kom i bild sprang hon fram till tvn och pussade honom. Vi frågade ju givetvis varför hon gjort så, varpå hon svara att hon är kär i honom och blir jätteförlägen - det var svårt att hålla sig för skratt kan jag ju säga :)

Nu var det ett tag sedan jag tog mig tid att sitta ner och skriva lite. Detta för att det varit lite mycket den sista tiden. Det har varit mycket på jobbet, mycket hemma och det är inte slut än... En vecka kvar till jullov - suck, det känns som en evighet. Jag vill ha lov nu, jag behöver lov nu!

Här hemma har ju Lilleman varit prickig hela han och inte har han vett att förstå att han är sjuk utan kör på i samma gamla vanliga tempo, varför ska man ta det lugnt och vila? Sedan ska man ju planera upp hur julhelgen ska firas, till råga på allt så fyller bröderna år innan det blir jul också. Lite mycket blir det. Då ska man hinna handla julklappar, julstäda, fixa sill, skinka gärna baka lite också. Granen ska fram och kläs

Det som varit stressigt på jobbet är att hinna med betygsättning, alla möten som varit sista perioden (som "tar" tid från det man känner att man borde jobba med). Det har känts som om alla möten tar upp all tid man har för planering och rättning, så därför har jag varit väldigt frustrerad och haft svårt att koncentrera mig i vårt arbetsrum, där det i princip aldrig går att få arbetsro. Det är alltid någon elev som vill låna något, hämta något, fråga något eller så ringer telefonen eller så kommer någon kollega och måste prata om något viktigt eller så är det ett möte inplanerat. Pga allt detta måste mer arbete än nödvändigt ske hemifrån på kvällarna vilket inte är så lätt med två småbarn eftersom jag vill prioritera tid med dem när de är vakna. Fast det jobbigaste den här veckan var att få höra att det finns ett RYKTE som säger att jag inte vill jobba kvar och att jag inte gillar de elever jag har. Det är fel! Jag gillar de elever jag har och jag tror på och har höga förhoppningar om dem. Men alla har sina dagar, även lärare, när allt bara känns tungt. Det kan ju bero på många olika anledningar, inte nödvändigtvis jobbet som är den största faktorn, men kanske den som får det att rinna över just den dagen. Jag kan ibland längta tillbaka till gamla 3b, saknar lite av den stämningen vi hade (men det fanns ju perioder som var jobbiga även där).

detta är dagens råd. Tänk efter innan du uttalar önskan om olika saker. I fredags var jag på utvecklingssamtal med Lilleman och fick då veta att ett barn haft vattkoppor men ingen verkade ha blivit smittad eftersom inkubationstiden passerats och ingen annan blivit sjuk. Jag tyckte då att det var lite synd eftersom det ofta är jobbigare att få vattkoppor när man är äldre så då hade det ju varit bra om kidsen fick det nu den här omgången... På kvällen hade han feber men var inte märkbart dålig på något sätt, den gick över och helgen passerade (med glöggfika/ syskonträff). Igår var båda på förskolan och på kvällen när det var dags att sova hittade jag ett tiotal röda prickar. Det var som om jag beställt detta... Idag är han ännu mer prickig och en del har börjat bli vätskefyllda. Varje gång jag kollar har det blivit fler men de verkar inte klia ännu.

Så planerna för resten av dagen är att ta sig en snabbis till apoteket och införskaffa lite "klägg" att smörja på om prickarna börjar klia, även lite febernedsättande behöver inhandlas (förrådet slut).

Nu är det dock dags att sluta skriva för denna gången eftersom Skruttan väntar otåligt på att få slå in en julklapp...

Det Randy skriver om i sin krönika är sant. Det tragiska är att det är vi övriga invånare i Sverige som helt och hållet slukar detta. Vi läser spaltmeter efter spaltmeter om dessa damer och andra lika kändiskåta personer, vars enda mål är att få gå på fest och tillhöra "rätt" krets på Stureplan.

Dags att sluta beundra dessa människor som inte presterar något och vända blickarna mot de som faktiskt jobbar, kämpar och gör något för att vara känd eller ännu hellre hylla alla de som gör något verkligt, något vettigt, något som ger något gott dvs de som gör något för mänskligheten.

Det är ett intressant fenomen att det blir en så stor nyhet att en bimbos pojkvän blir en ny bimbos pojkvän. Den första gör då ett uttalande: "Hon tar mina avlagda..." Varpå pojkvännen känner sig tvingad att göra ett uttalande för att inte hans manlighet ska få sig en törn (i media och allt). Hans uttalande: "Jag blev dumpad". Min fråga är då: blev allt mycket bättre av det uttalandet?

Men den största frågan är: Vem är egentligen den största bimbon av de tre? (Ja, jag anser att även "män" kan vara bimbos)

Idag är jag ledig eller jag kompar ut tid. Har 18 timmar som bör vara utkompade innan jul. Den här veckan har jag kompat 5 så nu är det bara 13 kvar... Hur ska man lyckas med det? När man jobbar i den bransch man gör. Om jag tar ut komp drabbar det antingen minst 21 personer (dvs de elever som skulla ha lektion = inte ok) eller så drabbar det min egen planering (dvs kvalitén på undervisningen blir lidande = inte ok) alternativt drabbas den gemensamma planeringen i arbetslaget (dvs mina kollegor får mer jobb = inte ok). Frågar är alltså hur gör man?, och vad ska prioriteras?, för hur man än gör blir eleverna drabbade i slutändan på ett eller annat sätt.

Fast man kan nog inte påstå att jag är ledig idag. Lilleman piggar på sig efter feber och hosta (han är fortfarande hostig) och Skruttan hade ögonklägg igår, men det verkar bättre idag (håller tummarna för det). Så ledig är jag ju inte, två halvfriska/halvsjuka barn hemma är en garanti för att man inte ska kunna njuta av ledigheten.