Ibland funderar jag på om teknik är av godo eller ondo? Jag tycker synd om dagens ungdom som känner pressen av att vara "online" konstant. De är alltid tillgängliga. Frågan är om de någonsin får tid för att bara, tid för sig själv och sina egna tankar. Jag har haft elever som berättat att de alltid har sin telefon till hands även när de sover, de kunde ofta somna med den i handen i samtal med någon annan eller bli väckt av någon som ringer som pratar tills man vaknat ordentligt. Man ska finnas på msn, ansiktsboken, bilddagboken, pa osv... Gärna även blogga. Frågan är varför? Vad är det som skapat detta behov?

Om man enbart kikar på bloggningen, vad skriver man om?, vilka läser det?, har man någon förebild i "bloggvärlden" och vad skriver den om? En viktig fråga: varför bloggar man?

Tänker jag tillbaka på när jag själv gick i skolan, hur var det då?

• Vi hade inga mobiler - det gick alldeles utmärkt. Vi fick lära oss att planera in våra aktiviteter i förväg, det gick inte att bara slänga iväg ett sms/ringa för att kolla.
• Internet - vad var det? Vi chattade inte, vi träffades på eftermiddagarna hemma hos varnadra, på "gården" de kvällar den var öppen.

Hur har jag det nu?:

• Jag har mobil - skickar förmodligen för många onödiga sms. Fast jag klarar av att vara utan den.
• Blogg har jag ju också helt uppenbarligen. Den har på något sätt ersatt min gamla dagbok, fast inte helt. Jag är inte lika utlämnande här som jag kunde vara i mina dagböcker.
• MSN har jag också. Ofta online. Chattar gör jag också. Men får inte abstinens om jag skulle vara offline.

Så är teknik av ondo eller godo? Hmm har ingen aning faktiskt. Det finns väl både fördelar och nackdelar? Det kanske helt enkelt handlar om att hantera allt på ett bra sätt?

Eller skit på svenska. Det är så det känns. Allt började med att jag blev öm i muskler och leder över hela kroppen, en viss stelhet inföll också. När detta gick över var det bara en sak som kvarstod - smärta i ena vaden. Det har gjort ont i en vecka nu, mer eller mindre ont men i princip har jag haft ont hela tiden. När det är som värst känns det som om någon hugger med en brännhet kniv rakt genom vaden vilket får mig att halta. Mina kollegor har haft kommentarerna att jag "går som en kärring", " det ser ut som om du suttit på en häst i en vecka".

Nu börjar det kännas jobbigt att det inte vill ge med sig, vad kan detta bero på? Jag vill inte ha ont längre!

Som en liten extra krydda har jag även blivit svullen i öra, näsa, hals och fått ont i halsen samt fått en rosslande hosta med stundtals pipande andning (speciellt när jag ska sova).

Jag vill inte vara sjuk! Jag har inte tid att vara sjuk! Jag hatar att vara sjuk! Tips tages tacksamt emot!

Nu är det äntligen slut! Alla samtal är avklarade! Det som är kvar att göra nu är ju att se till att alla uppsatta mål införlivas i verksamheten och att vi gemensamt utvärderar hur allt gått.

Vi har testat ett nytt koncept med samtalen i år. Eleverna har fått vara hemma och jobba med uppgifter (de har fått uppgifter i de ämnen de skulle ha haft under dagarna vi hade samtal) och bara komma till skolan en stund för att ha sitt utv.samtal Från min synvinkel som lärare så tycker jag att det har varit toppen. Jag har haft fullt fokus på samtalet, jag har inte varit trött efter att ha haft lektioner en hel dag innan och framför allt det har skett under min arbetstid och inte som många gånger förr, efter arbetstidens slut och utan ersättning. Jag har iofs hört att en del föräldrar tyckt det varit fel - ska de behöva ta ledigt?!? (fast ofta brukar det väl gå bra att vara ledig när man ska besikta bilen, till frissan osv?) Andra har tyckt det varit skönt med en semsterdag mitt i veckan och möjligheten att få tid ihop med sitt barn.

Varför ska jag alltid tycka att allt ska vara bra/ ha gått bra för att känna mig helt nöjd? Jag har ingen som kräver att jag ska vara perfekt hela tiden, det har jag egentligen aldrig haft. Den enda som satt den pressen på mig är väl jag själv egentligen. Vad vinner jag med det? - Ingenting, resultatet blir väl snarast att jag aldrig kan känna mig nöjd. Det lustiga är att jag har inga svårigheter att logiskt ta till mig detta, men på känsloplanet går det inte in - jag känner mig missnöjd om jag inte lyckas med allt. Om jag av tio uppgifter löser nio av dem på ett bra eller mycket bra sätt och en som inte får ett bra resultat så kan jag gå och fundera över, vad hade jag kunnat göra för att det skulle bli bra - även om problemet kanske inte låg hos mig. Hur ska man göra för att träna bort känslan av misslyckande? För nio bra av tio är ju inte ett dåligt resultat.

Det kan man verkligen undra. Vad har jag gjort hittills?

- Fick sovmorgon till halv nio. (Skruttan är borta hela helgen - hos mormor och morfar) Lilleman sov länge, när syrran inte störde.

- Handlat.

- Rättat en del - Har ett arbete som jag starkt misstänke vara plagiat men har inte hittat det.

- Skrivit omdömen - man blir helt slut i hjärnan av det. Den behöver vila.

- Jag och mannen utmanar varandra i fotboll på fejan - patetiskt jag vet.

Planer för resten av dagen:

- Middag: Ravioli, McDonalds eller Pizzabagaren? Några tips? (Jag och lilleman är ensamma hemma då)

- TV ikväll? Vad finns att se? - jag har ingen aning./ DVD istället kanske?

- Mer omdömen att skriva - suck! 16 kvar...

Låter detta som en kul lördag? Vad hände med alla helger, när man träffade alla vänner? gick ut? var uppe halva nätterna? . . .

I fredags skulle hon äntligen få följa med till mammas jobb, som hon har tjatat om sedan augusti. Vad händer? Jo mormor som är sjukskriven efter en operation frågar om hon inte vill vara där under dagen - svaret: mamma dissas självklart, hon behöver inte ens tänka över svaret. Så så blev det, vi lämnade lillebror på föskolan och sedan hem till mormor (hon hade inte tid att säga hejdå ens). När jag jobbat klart köpte jag lite lättare lunch och åkte hem till mormor och åt sedan hämtade jag lilleman i Enköping och tillbaka hem till mormor där vi stannade till kvällen. Vi kom hem lagom till Bolibompa. Mannen var på fackutbildning på Cinderella (han tror inte att han fastade på tvkamerornas film...), hmm vad händer på sådana båtar?... hmm vad händer på sådana konferenser?...

Lördagen var lugn, kidsen lekte utan större konflikter. (kors i taket) Vi hämtade mannen vid stationen och kidsen fick en varsin nallebjörn fylld med godis. Vad fick jag?

Söndag hade vi planerat att göra en tjejdag av, mormor, jag och skruttan skulle åka på Mickelsmäss i Örsa, men vädret satte stopp för dessa planer. Istället har jag sorterat tvätt och lagt in garderoben och fixat till lite i sovrummet. Guud vad jag skulle vilja göra om där inne, vi behöver eller jag behöver mer förvaring. Sedan skulle det inte vara helt fel med en liten tv - trodde aldrig att jag någonsin skulle uttala dessa ord. Men det är lite för lite med en tv i en familj... (I-landsproblem, ja jag vet)

I övrigt har jag läst en hel del under helgen, läst för mitt eget nöjes skull. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, bra bok som fängslar. Nu är del två påbörjad, Flickan som lekte med elden.

Så har man jobbat igen nu efter att ha varit sjuk. Kände mig inte helt pigg imorse, vaknade med huvudvärk (vilket jag även hade när jag somnade igår) åt lite frukost, packade in kidsen och all utrustning till dagens övningar i bilen, iväg, lämna av kidsen på förskolan, stressa vidare till jobbet, upptäckte att kortläsaren fortfarande är paj (nu startar vecka 3), fixa nyckel, starta datorn (tar ganska lång tid), skriva ut kartor (det funkade bara att skriva ut en i taget och varje gång fick den en annan storlek - teknik är underbart ;) ). Samtidigt som jag fixar detta måste jag sätta igång en lektion och få kollegan att fixa några smådetaljer och det viktigaste av allt fixa kaffe att ha med. Sedan var det dags att skicka iväg eleverna. Tyvärr verkar det vara svårt att förstå instruktioner för dagens elever i skolan, jag tyckte det var tydligt vilken uppgiften var: att gå tillsammans med sin tilldelade grupp till ett givet mål. Denna uppgift "missförstods" av ett flertal av de elever som var i skolan idag (en del stannade hemma - det kanske är för jobbigt att vara ute och få röra på sig en hel dag). En del bytte grupper och några misstolkade instruktionen "gå" till "åk buss", uttrycken liknar ju inte ens varandra, lr?

Men totalt sett tror jag att dagen var ganska bra, de flesta såg ut att ha trevligt.

Det verkar som om det är över nu, jag har kunnat äta lite skorpa, pyttelite fil (sån som är bra för magen), mera blåbärssoppa och cola men inget mer av det otroligt äckliga oreganoteet (fast det luktade gott). Allt har fått stanna i magen, men det bubblar som sjutton emellanåt. Jag stannar iaf hemma imorgon för att verkligen se att allt är ok och inte smitta andra på jobbet ifall jag inte är helt frisk. De vill ju på dagis att barnen är hemma en hel dag friska innan de kommer tillbaka pga smittorisken så då kan det ju vara bra att tillämpa samma princip på sig själv.

Mannen i mitt liv (även kallad hypokondrikern) funderade på hjärtinfarkt när han fick höra om trycket runt bröstkorgen. Hmm... men tycka synd om mig - nejdå. Jag klarar mig bättre själv har jag läst... ;)